Algot Lundström

Minnesord till Gustav Algot Lundström, far, svärfar morfar & farfar Från Britt-Inger , Irène och Rolf med familjer Du följde i Din fars fotspår och två av dina bröder Helge och Viktor när det gällde yrkesvalet. Du började i malmvagnslossningen hos LKAB, i slutet av 1930-talet. Men kriget gjorde att malmexporten ströps, det var nästan bara Tyskarna som ville ha järnmalm till sin krigsindustri. Övriga nationers behov av malmfrakter riskerade att bli torpederade och sänkta av Tyskarna på vägen till andra behövande länder. Därför blev Du arbetslös just när Du blev far för andra gången 1945. Du var på arbetsförmedlingen flera gånger per dag, för att göra korta påhopp under några timmar. Det var en svår plåga för Dig att inte ha en konstant sysselsättning, det var även jobbit för förmedlarna att hitta jobb till Dig varje dag. Men när freden slöts så kom malmexporten igång på allvar när allt skulle byggas upp igen efter kriget. Otaliga är de vagnar som Ni tömde med hjälp av spett, innan den automatiska tappstationen kom till på ”malmbangården.”Numera töms vagnarna automatiskt under tiden lökföraren kör i låg fart en slinga som tömmer alla 64 malmvagnar som ingår i ekipaget. De sista åren före 60 fick Du sköta bommen som reglerade strandtrafiken mellan Svartöstaden och Luleå C. Då blev det ordning o reda i den trafiken. En trafik som inte alltid tålde ”dagens ljus”! På senare tid så påminde Du oss om ”tänk att nu har jag varit pensionerad i 37 år,” Ja tiden går fort när man får ”ta dagen som den kommer!” Ja för varje dag som går kommer man en dag närmare det oundvikliga, döden… Men vid tre tillfällen har Du räddat liv som var i fara. Det första var under barndomsåret 1928 hemma i Ersnäs där Du växte upp. Faran utlöstes när Du och din bror Axel och granngrabben Alvar skulle simma tillbaka från en holme. Då Alvar fick kramp och tog hjälp av Axel som blev panikslagen. Du som hade läst i en veckotidning hur man gör i sådant läge, du knockade Alvar och började bogsera honom mot land ni turades om att bogsera Alvar och när han vaknade upp så var ni nära land. Det var en klockren Carnegiebelöningsbragd, för då måste man sätta sitt eget liv på spel för att rädda andras. Andra gången råkade du ha rätt skift, när Iréne 2 år 1947 hade fått något i halsen och börjat bli blå. Henne tog du i bena och knyckte till vid knyck nr.2 så slog de hon försökte svälja i golvet och hon fick tillbaka sin ansiktsfärg och ett liv var räddat… Och sista var på rest. ”Fyren” på Sundsgården 2008, när din granne på Malmgatan Otto Sidenmark trafikmästare på Luleå Bangård, nu pensionär fick en köttbit i halsen. Du observerade hans belägenhet, och förflyttade dig diagonalt till andra sidan bordet och dunkade honom i ryggen, men fick även här slå lite hårdare och med bättre träffsäkerhet och matbiten flög tvärs över bordet och faran var över. Efter att Otto hämtat sig sa han till dig, ”en minut till och jag har varit borta om inte du hade agerat så snabbt och rådigt” Många av de som var med vid bordet trodde att det hade utbrutit ett slagsmål mellan dig och Otto… Din kvinnliga läkare hade för ett par år sedan sagt till dig, ”om någon skall bli hundra år så nog är det Du”, men så blev det inte.. men dryga två månader från 99 den 28 maj blev det. Människan spår men gud rår, heter ett ordspråk och ”att människan inte kan lägga ens en aln till sin livslängd”, det lär stå i bibeln. Vi alla närmast anhöriga har dig Algot att tacka för mycket både i sort och smått och alla glasklara historier från gången tid som Du under årens lopp har låtit oss ta del av….Tack för allt och vila i frid !!!